Den 26 maj, kl 06.20 satte sig jag och din pappa i bilen. Det var en mycket speciell dag. Vi visste nämligen att vi skulle få träffa dig för första gången. När din bror föddes för tre år sedan gick allt så snabbt. Vi for in till förlossningen trots att barnmorskorna på BB sa att vi skulle stanna hemma, för jag kände att värkarna jag hade inte var normala. När vi kom in till BB var jag öppen 4 cm och efter två timmar var din bror ute. Förlossningen med din bror såg fin ut på pappret, men långt efteråt upptäcktes en förlossningsskada som gjort att jag inte vill föda vaginalt igen. Särskilt inte så som förlossningsvården i Stockholm ser ut idag. Jag ville inte riskera att min kropp skulle utsättas för mer skada. Därför tog jag beslutet att föda dig med kejsarsnitt. Ett beslut som inte har varit helt lätt att ta men som ändå känts som det rätta för mig, för att jag vill det bästa för dig. Och det tror jag är att ha en hel mamma. På både ut- och insida.
Känslan av att vakna den där fredagsmorgonen var som att vakna på julafton fast en miljard gånger större. Jag vaknade långt före väckarklockan ringde och låg och väntade på att det skulle bli dags att stiga upp. Jag gick upp och tog en lång dusch där jag skrubbade hela kroppen. När vi åkte iväg mot BB sken solen och det var en varm sommardag. Den 26 maj, en perfekt dag att födas på. När vi kom till BB välkomnades vi av en barnmorska. Hon lyssnade på ditt hjärta och kände hur du låg i magen. Snart därefter fick jag och din pappa sätta på oss operationskläder och gå in till operationssalen. Väl där var det många i rummet, kanske 10-12 personer. Det var sjuksköterskor, barnmorskor, undersköterskor, narkosläkare, assistenter till höger och vänster och så operatören. Jag blev uppkopplad på alla möjliga sätt, någon satte en infart i ena armen och någon annan kopplade upp en blodtrycksmätare på den andra medan narkosläkaren började titta på min rygg för att se exakt vart hon skulle sätta ryggmärgsbedövningen. Jag låg där som en levande docka och försökte bara göra vad jag blev tillsagd. "Ligg still", "ge mig din arm", "lägg dig på sidan" "skjut ut ryggen som en katt". Plötsligt var allt klart och jag kände hur hela kroppen från under brösten och neråt domnade bort. Märklig känsla. En av läkarna presenterade vilka som var i rummet och förklarade operationen som påbörjad. Två minuter senare hör jag dig för första gången. Det ljuvligaste skrik jag någonsin hört.
Barnmorskan kom fram med dig och höll dig framför mig. Du var kladdig och blodig och såg inte alls ut som jag föreställt mig. Din pappa fick gå med bort till ett bord för att klippa din navelsträng medan jag låg kvar och blev ihopsydd. På bara 20 minuter var hela operationen klar och jag blev inrullad till uppvaket. Din pappa hade dig i sin famn hela tiden och gick bredvid mig så att jag kunde se dig. Väl på uppvaket märkte din pappa att du började tappa färg och bli mer blå. Du var vaken och tittade men du skrek inte och verkade lite slö. Vi tillkallade barnmorskan som tog beslutet att du skulle ner på Neonatalavdelningen för att få lite extra syrgas. De förklarade att det kunde vara så att du hade kvar fostervatten i lungorna som du behövde hjälp att få ut och att det inte var någon fara. Att det är vanligt att det blir så vid kejsarsnitt. Jag hade läst på allt om kejsarsnitt och visste att detta skulle kunna hända. Jag visste också att det inte var någon större fara och att vi var på den bästa platsen, men självklart var jag ändå orolig och framförallt ville jag inte släppa dig med blicken. Jag ville ju ha dig i min famn nu när vi äntligen mötts. Din pappa följde med dig och var hos dig hela tiden. Du låg hud mot hud hos honom och han skickade sms-uppdateringar om hur du mådde hela tiden. Jag var egentligen inte så orolig, jag längtade mest efter att få vara nära dig.
Jag låg där på min brits och kämpade med att få igång kroppen. Jag ville ju bara få komma till dig. Till slut såg jag att min ena tå började röra på sig och då visste jag att bedövningen var på väg att släppa. Snart kunde jag röra lite mer på ena benet och efter en stund började känseln komma tillbaka. Efter ungefär två timmar var jag redo att lämna uppvaket och möta upp dig på neonatalavdelningen och äntligen få ligga hud mot hud med dig. Efter några timmar med dig på bröstet mådde du redan bra och mot kvällen fick vi komma upp till vårt rum på BB och äta den efterlängtade BB-brickan. Aldrig har ett par lingongrova smakat så bra. Med dig i ett näste mellan oss.
I två dygn stannade vi på BB och bara njöt av att vara nära dig, ligga hud mot hud och få igång amningen. Jag ville bara ta igen de där första timmarna vi inte fick vara nära varandra, din första tid i livet.
Efter två dygn längtade vi ihjäl oss efter din storebror så din pappa åkte och hämtade honom för att sedan åka hem tillsammans, hela familjen. Att se din brors förväntansfulla ögon när han kom inspringandes på rummet på BB och frågade efter dig slår det mesta och det var omöjligt för mig att hålla tillbaka tårarna.
Plötsligt slog det mig att jag nu blivit tvåbarnsmamma. Helt plötsligt blev livet dubbelt så skört. Ni två är det absolut finaste och bästa som hänt mig. Och du, älskade dotter, är så otroligt efterlängtad och välkommen till vår lilla familj.
